För några år sedan tog jag över Nova, en dobermann-blandras med energi som gick åt alla håll. Samtidigt som hon hade svårt att hålla tillbaka sina känslor och impulser, var hon osäker i möten med andra hundar. Första gången jag lät henne balansera på en mur skakade hon av osäkerhet. Jag tolkade det som brist på tillit till hennes egna förmågor, trots en bra fysik. Långsamt tog hon försiktigt ett steg fram, och så ett till. Hon lutade sig mot min kropp som st
öd. Jag peppade och höll ett stadigt tag i hennes sele. Efter några gånger sträckte hon på sig och stegen blev allt säkrare. Till slut trippade hon fram på muren alldeles själv.
Tidigare tyckte jag att det var ganska tråkigt att ha hund i stan. Samma rundor och samma asfalt. Bristen på variation gjorde att både min första hund, labradoren Sessan, och jag skaffade underhållning på egen hand. Jag passade ofta på att ta upp mobilen och ringa mina vänner. Sessan kastade sig glatt ut mot andra hundar i hopp om att få ha lite kul. När vi skulle göra något ihop släppte jag henne lös på en gräsplätt och kastade pinnar. I hundrastgården hängde vi i timmar för att hon skulle få leka och springa av sig med andra hundar.
När Sessan var några år blev husse Elias en del av familjen. Jag hade då läst att för mycket lek med andra hundar samt pinn- och bollkastning kunde göra en hund stressad och leda till ”problembeteenden”, så den aktiviteten gav vi upp.
För Elias, som själv tränade parkour, blev det naturligt att göra liknande övningar med Sessan. Jag var inte sen att haka på och byta ut mina tidigare aktiviteter mot hundparkour.
En tråkig stadsrunda blev plötsligt en promenad full av möjligheter. Sessan fick krypa under parkbänkar, balansera på murar och hoppa över räcken. Denna typ av aktivitet visade sig ha flera positiva effekter på henne. Hon slutade dra emot andra hundar, började gå fint i koppel och blev kontaktsökande och uppmärksam på oss.
Snart kom den vita herdehunden Aska in i familjen. Tillsammans med husse Elias har de tagit parkouren till nya höjder. Elias och Aska går gärna ut och tränar parkour sida vid sida. Klättrar Elias upp på ett berg, klättrar Aska efter. Voltar Elias mot ett träd, gör Aska detsamma. Det är fint att se deras samspel och följsamhet sinsemellan, som de byggt upp från att Aska var valp.
Parkour är en träningsfilosofi som inte syftar till att tävla mot eller jämföra sig med andra. Parkour handlar om personlig utveckling. Att successivt utmana sig både mentalt och fysiskt för att bli en starkare individ. Tanken är att man sedan ska ha med sig den mentala och fysiska styrkan i alla vardagliga situationer som livet bjuder på.
När Nova kom kämpade jag på med hennes osäkerhet i hundmöten. Jag hade provat alla möjliga metoder. Men det var först när jag läste någonstans, att det kan hjälpa att fokusera på ett alternativt beteende, som jag började ta hjälp av parkouren. Ibland hamnar man i situationer där man inte har möjlighet att ta ut något avstånd och där utfallet är ett faktum. Men om jag hinner se hunden först och ge Nova en parkouruppgift, så är hennes tolerans mycket större. 
Jag kan be henne sätta tassarna mot en lyktstolpe eller ett träd, låta henne hålla balansen på en ostabil sten eller balansera på en betongsugga. Istället för att fokusera på hunden som går förbi, får hon ägna sig åt något hon är bra på och tycker är kul.
Nu för tiden är hundparkour en självklar del i vår vardag och även i mitt arbete som hundinstruktör och hundpsykolog. Allvarligt talat så vet jag inte om jag skulle klara mig utan parkour. I alla fall inte som stadshundsägare!
Hanna Fryk
Stadsvargen
