”Här får vi äntligen ta del av ett nytt blogginlägg från Johanna Strandner – etolog. Detta inlägg kommer ta upp signaler, interaktioner och dominans.
Tack Johanna för intressant läsning på DogEductus blogg!”
I förra inlägget slog vi hål på myten om att hunden är en varg. Missade du inlägget kan du läsa det här Hunden, en varg – eller?. I dagens inlägg kommer vi att fortsätta på temat hunden är en hund, men idag ur ett beteendemässigt perspektiv – allt för att lära oss mer om hur hunden fungerar.
I en del medier förekommer hantering av hundar där människan fysiskt trycker ner hunden i marken eller på annat sätt utsätter hunden för någon form av obehag för att få den att sluta utföra ett visst beteende. Dessa metoder motiveras med att hunden är dominant och tagit ledarskapet ifrån dig som människa. Tecken på detta är enligt förespråkarna att hunden exempelvis står med framtassarna på dina axlar, att hunden går ut genom dörren före dig eller att hunden drar i kopplet ute och skäller på andra hundar. Att vi människor ska vara ledare är för en del människor lika med att vi måste visa oss bestämda och ibland ”hårda” mot hundarna. Det motiveras med att ”alfavargen gör så”, att ledaren i flocken är fysiskt hård och tuff för att få de ”undergivna” att uppföra sig. I dagens inlägg ska vi titta närmare på hur hundgruppen fungerar socialt, vad är egentligen dominans och hur ser en sådan hund ut? Men först ska vi se hur hundar kommunicerar med varandra.
Signaler
Hundars huvudsakliga signalstrukturer utgörs av öron, päls, nos, kroppshållning, samt svans, läppar och ögon. Hur dessa signalstrukturer ser ut verkar påverka en individs beteende vid möte med andra hundar. Hundar med kort trubbig nos (figur 1.) 
Figur 1 Exempel på en hundras med kort nos. Foto: Strandner 2013
luktar andra hundar mer på huvudet än vad hundar med lång nos gör, vilket kan bero på att den korta nosen försvårar hundens förmåga att ta in dofter. Samtidigt framkallar kortnosade hundar fler lekbeteenden från andra individer. Det menar Kerswell och kollegor (2010) kan ha att göra med att den korta nosen gör dem mer valplika till utseendet och på så vis framkallar mer lekbeteenden. En hund med lång päls, speciellt i ansiktet, verkar vara svår för andra hundar att läsa av på grund av att ögonen helt eller delvis döljs hos den långpälsade hunden.
Interaktioner och dominans
Lek är en typ av de sociala interaktioner som sker mellan hundar. Här går det också att se tecken på vilken social struktur som finns i gruppen, då dominans och social status mellan individer påverkar hur de leker med varandra. Den dominanta individen använder i större utsträckning attacker och i lägre utsträckning lekbeteenden, till skillnad från den mer undergivna individen som visar flera olika beteenden för att signalera sin undergivna status. Beteenden som signalerar en undergiven status är att lägga sig på marken, exponera sina genitalier och slicka den andra individen i mungipan.
Men vad är då dominans hos hundar? Jo, ordet dominans har sitt ursprung i det franska ordet dominer vilket rakt översatt betyder härska. Hos hundar används ibland ordet dominans felaktigt som beskrivning av en egenskap eller ett karaktärsdrag, vilket gör att det ofta används för att dela upp och förklara beteenden hos hundar. Beteende som ofta ses som dominansbeteenden hos hundar är självförsvarsbeteenden. Självförsvarsbeteeenden är aggressiva responser som utlösts av att människan hanterat hunden på ett sätt som skrämt den, så som att lägga eller trycka ner hunden på rygg för att modifiera, ändra på, ett oönskat beteende. Men det finns ingen anledning att tro att en hund skulle försöka förtjäna, eller försöka ta en hög social status. Att använda sig av tekniker som att trycka ner hunden i marken för att bli av med ett oönskat beteende, skrämmer hunden och får den att i självförsvar reagera med aggression.
Dominans är ingen egenskap som en individ föds med eller utan, utan beskriver relationen mellan individer. Dominans kan uttryckas med signaler om undergivelse som en individ får ta emot vid hälsningsfraser när en den återförenas med gruppen efter en separation. Äldre hundar får oftare ta emot vänliga beteenden som signalerar undergivelse, så som slick i mungipan, lågt burna öron och en lågt buren viftande svans än vad yngre hundar får ta emot (figur 2.). 
Fig. 2. Med sin svans, kroppshållning och öron signaleras undergivelse mot den svarta hunden. Foto: Strandner, 2009.
Hos hundar som lever fritt i flock tycks dominans bero på ledarskap, inte nödvändigtvis koncentrerat till en enskild individ. Dominans hos fritt levande hundgrupper verkar inte vara kopplade till aggressiva beteenden. Om en individ ses som ledare och lyckas att leda gruppen så påbörjar den individen framgångsrikt en gemensam förflyttning eller en kollektiv rörelse i gruppen, något som äldre individer lyckas med oftare än yngre. Ledarskap handlar alltså om att få de andra i gruppen att känna tillit och vilja följa med.
Dominans hos hundar handlar inte om att en individ visar aggression mot en annan, utan en individs sociala status handlar snarare om hur undergiven en annan individ är mot den och relationen dem emellan. Som jag nämnde tidigare så får äldre individer ofta ta emot vänliga undergivelsesignaler från yngre, ett tecken på den äldre hundens dominans över den yngre. Hos unga hundar kan aggressiva beteenden uppstå. Till skillnad från de vänliga signaler den äldre hunden får ta emot, kan signalerna mellan unga hundar vara mindre vänliga och ibland innehålla aggressiva beteenden. Om sådana interaktioner uppstår mellan två hundar är det den hund som är mest konsekvent och inte eskalerar i sina beteenden som blir den dominanta av de två.
Det går alltså inte att säga att ”den hunden är dominant” eftersom dominans beskriver relationen mellan individer och en hunds sociala status varierar med hundar den umgås med. Hund A kan exempelvis vara dominant i relationen med hund B, men undergiven i relationen hund C och hund D. Dominans är ingen medfödd egenskap eller en egenskap den utvecklar över tid utan beskriver de sociala relationer en hund har med andra individer där de olika individerna får olika social status, beroende på exempelvis hundarnas ålder.
Aggression, är det gynnsamt?
Om en hund visar aggressiva beteenden mot en annan hund, kan den få undergivna signaler skickade till sig (undvikande av ögonkontakt, sänkning av huvudet, sänkning av svansen och med en position av den mellan benen, lägga sig ner på rygg, gny, fly). Aggression är dock inte särskilt eftertraktat hos hundarna och hos en individ av hög status så tillför sådana beteenden inget till dess status. Hundar föredrar individer som på ett vänligt sätt är framgångsrika i att exempelvis nå resurser. Då aggressiva eller ovänliga beteenden används i störst utsträckning och har setts ha störst effekt (hos vilda hundgrupper) är då det finns konkurrens om exempelvis föda. Aggression och andra ovänliga beteenden, används alltså inte för att få eller upprätthålla en hög social status hos hundar i grupp och det finns också studier som visar att hundar undviker individer som visar ovänliga beteenden och skapar hellre kontakt med individer som är vänliga gentemot andra.
Med grund i detta ser jag inte någon anledning eller ursäkt för oss människor att visa makt, modifiera beteenden eller av annan anledning behandla våra hundar på ett sätt som skrämmer dem eller skadar dem, fysiskt som psykiskt. Det är snarare till vår nackdel om vi vill ha en god relation med vår hund utifrån vad studier visat. En god relation får vi genom trygghet, tillit och vänlighet. Ordspråket säger – behandla andra så som du vill bli behandlad själv, något som jag tycker gäller människor, som djur, som hundar.
Johanna Strandner
Referenser
Herron. M.E., Shofer. F.S. & Reisner. I.R. 2009. Survey of the use and outcome of confrontational and non-confrontional training methods in client-owned dogs showing undesired behaviors. Applied Animal Behaviour Science. 117:47-54.
Bauer. E.B. och Smuts. B.B. 2007. Cooperation and competition during dyadic play in domestic dogs, Canis familiaris. Animal Behaviour. 73: 489-499.
Bonanni. R., Cafazzo. S., Valsecchi. P. och Natoli. E. 2010a. Effect of affiliative and agonistic relationships on leadership behavior in free-ranging dogs. Animal Behaviour. 79: 981-991.
Bonanni. R., Valsecchi. P. och Natoli. E. 2010b. Pattern of individual participation and cheating in conflicts between groups of free-ranging dogs. Animal Behaviour. 79: 957-968.
Bradshaw. J.W.S., Blackwell. E.J. och Casey. R.A. 2009. Dominance in domestic dogs – useful construct or bad habbit? Journal of Veterinary Behavior. 4: 135-144.
Cafazzo. S., Valsecchi. P., Bonanni. R. och Natoli. E. 2010. Dominance in relation to age, sex, and competitive contexts in a group of free-ranging domestic dogs. Behavioral Ecology. 21: 443-455.
Kerswell. K.J., Bennet. P., Butler. K.L. och Hemsworth. P.H. 2009. The relationship of adult morphology and early social signaling of the domestic dog (Canis familiaris). Behavioural Processes. 81: 376-382.
Kerswell. K.J., Butler. K.L., Bennet. P. och Hemsworth. P.H. 2010. The relationships between morphological features and social signaling behaviours in juvenile dogs: The effect of early experience with dogs of different morphotypes. Behavioural Processes. 85:1-7.
Mariti. C., CArlone. B., Ricci. E., Sighieri. C. och Gazzano. A. 2014. Intraspecific attachment in adult domestic dogs (Canis familiaris): Preliminary results. Applied Animal Behaviour Science. 152: 64-72.
Nationalencyklopedin 2014. http://www.ne.se/lang/dominans/155300
Ottenheimer Carrier. L., Cyr. A., Anderson. R.E. och Walsh. C.J. 2013. Exploring the dog park: Relationships between social behaviours, personality and cortisol in companion dogs. Applied Animal Behaviour Science. 146: 96-106.
Rooney. N.J och Bradshaw. J.W.S. 2006. Social cognition in the domestic dog: behaviour of spectators towards participants in interspecific games. Animal Behaviour. 72: 343-352.
