Det här inlägget var tänkt att handla om hur vi leker med våra hundar och om det finns någon forskning på sättet vi leker med hundarna och deras fysiologiska svar i kroppen. Jag blev inspirerad av ett intressant blogg-inlägg av Heléne Lindström som på sin sida High Five skrivit väldigt bra och tänkvärt om detta. Gå in och läs själva på: http://www.high5hundkurser.se/2015/09/lek-bara-roligt-eller-aningen-jobbigt/
Men i takt med att jag läste fler artiklar i ämnet så vandrar mina tankar hela tiden mot det här med stress och vad stress egentligen är. Därför blir detta inlägg lite
dubbelt. Det börjar med ett ämne och slutar med ett annat. Kanske är det bara min oförmåga att begränsa mig, men jag tycker att de hör ihop.
Jag tycker mig se, precis som Heléne skriver, att fler och fler har en förutbestämd uppfattning om
precis HUR man ska leka med sin hund. Det ska vara på ett visst sätt och man lägger in många regler om kommandon. Men är det alltid just så som hunden tycker är roligast och har som en åtråvärd belöning? Visst måste man ha vissa grundregler. Tycker min hund att det roligaste som finns är att hugga leksaken ur min hand så att mitt blod sprutar och kuta iväg med leksaken och aldrig vill k
omma tillbaka så är det kanske inte den roligaste leken för mig. Och det är ju också viktigt! Men kanske borde vi leka lite mer på hundens villkor?
Vad säger då forskningen om hundens lek?
Här kommer några fakta, men glöm inte att detta är statistik och medelvärden och säger ingenting om en viss specifik hundindivid:
-Hundar föredrar att leka ihop med någon, hund eller människa, och leken verkar först och främst ha en social funktion och motivation.
-Hundar som oftare leker med sin förare är ”lydigare”.
-När hundar leker med människor så vill de helst leka med ett föremål, än att leka ”socialt” utan föremål.
-Majoriteten av hundar ser inte lek som involverar kamp/tävling (tex dragkamp) med en människa som en dominanstävling. Om hunden får vinna föremålet i leken så verkar det bara som en förstärkning och extra belöning. Hundar som ofta får vinna blir också mer lyhörda och uppmärksamma mot sin förare.
-Om det bara finns ett föremål att leka med så ger hunden gärna det till sin förare för att uppmuntra fortsatt lek. Men är det en hund dom leker med istället, så ger dom inte lika gärna upp föremålet.
-Att brottas (Rough-and-tumble) med sin hund finns det olika åsikter om, men studier har visat att hundar som brottas runt ofta med sin ägare är mer föriga och lyhörda och har färre separations-problem.
-Hundar som leker dragkamp och hämtar kastade föremål (fetch) har högre självförtroende och mod än dom som inte leker så.
-Positivt interagerande mellan hund och människa, som bra lek, ger neurofysiologiska förändringar hos oss båda två, som ökade halter av beta-endorfin, oxytocin, prolaktin och dopamin.
Detta är bara några av de resultat jag hittat kring forskning om lek med hundar. Det finns garanterat fler intressanta studier.
Jag skulle lite närmare vilja ta upp en studie gjord 2008 av Horváth m.fl. Dom ville undersöka hur hundars kortisolnivåer påverkas av olika typer av lek. Kortisol är ju ett stresshormon och dom använder det här som ett mått på stress hos hunden.
Metod:
Forskarna jämförde två olika grupper av hundar: polishundar och hundar som jobbade med gränsbevakning (gränshundar). Alla var schäfrar och hade tillsammans genomgått samma grundutbildning innan dom utvaldes att bli polis- eller gränshund. Hundarna hade jobbat i minst ett år med sina uppgifter efter utbildningen.
Hundarna fick leka med sina ägare i 3 minuter och förarna fick använda en kampleksak. Förarna blev tillsagda att leka så intensivt som möjligt men samtidigt anpassa sig efter hundens reaktioner. Lekstunden spelades in på video och hundens och förarens beteenden analyserades.
Man tog även prov på kortisol hos hundens saliv innan och efter (20 minuter) lekstunden.
Förarna fick även fylla i ett formulär om hunden och om deras relation.
Resultat:
Studien visade att kortisolnivåerna efter leken var mycket högre hos polishundarna, medan halten var lägre än innan leken hos gränshundarna. Båda grupper av hundar hade samma kortisolnivåer innan lekstunden.
Flera andra saker undersöktes men det enda forskarna fann som skiljde sig var förarnas beteende under leken (inte hundarnas). Polisförarna använde fler lydnadskommandon och hade mer regler och kontroll i leken, medan gränsförarna klappade om och berömde hundarna mer och var mer empatiska och entusiastiska i leken. Dom fann även att ju fler antal lydnadskommandon som polisförarna använde under leken, desto högre var kortisolnivåerna hos hunden efteråt.
Slutsatser:
Med dessa resultat drog forskarna slutsatserna att polishundarna såg leken som en träning och blev ”kommenderade” att leka och fick inte leka som hundarna ville. Därför ökade deras kortisolnivåer och även deras stress. Gränshundarna upplevde däremot leken som en spontan och social lek med sin förare som bidrog till en trevlig och lugnande effekt och därmed en minskad kortisolhalt och minskad stress.
Ok, om jag nu går tillbaka till det jag skrev i början om att vi kanske lägger in för mycket regler i leken med våra hundar, så skulle dessa resultat bekräfta det. Att leka med mycket regler och kommandon ökar hundens nivåer av kortisol och därmed stressnivå. Och stress är ju inte alls bra för varken hund eller människa, det har vi ju alla hört!
Men, här skulle jag vilja komma med lite egna reflektioner och tankar om just stress. Vi får alla veta överallt att stress är så farligt. Vår hjärna och kropp fungerar sämre på många sätt och vi måste akta oss nog så att vi varken stressar oss eller vår hund. Och ja, stress är verkligen farligt! Men, då talar vi om en kronisk stress, en kropp som har en konstant stressreaktion i sig som aldrig går ner till normal nivå igen och kortisolnivåerna är förhöjda över en lång tid. Men att få en tillfällig ökning av kortisolhalten i kroppen efter en reaktion eller aktivitet är helt normalt! Det är den normala kortvariga stressreaktionen, fight-or-flight-reaktionen, som vi alla djur måste ha för att överleva. Om vi skulle sakna denna fysiologiska reaktion så skulle det innebära livsfara.
En normal och kortvarig ökning av kortisol gör oss mer alerta, vårt minne fungerar bättre, vi ökar vårt fokus och vår koncentration mm. Vår kortisolhalt ökar helt naturligt när vi gör något, det är helt naturlig. Inte ett sjukdomstillstånd!
Så, om vi tittar på resultaten av studien ovan igen med lite andra ögon så kanske man kan tolka den på ett annat sätt. Jag säger ingenting om vad som är rätt eller fel här, bara att man kanske ska reflektera över att forskningsresultat ofta kan ha flera olika förklaringar. Vad jag fastnade för i artikeln var att:
Polisförarna lekte generellt oftare med sina hundar än gränsförarna.
Gränshundarna som hade högre nivåer av kortisol innan leken började, var också dom hundar som var mer motiverade att leka och började leka snabbare än hundarna med låg kortisonhalt innan.
Dom mätte halten av kortison enbart 20 minuter efter leken och gjorde ingen längre uppföljning.
Kan det kanske bara vara så att polishundar (som leker oftare) har en högre förväntan på lek och därför blir mer aktiva och får en högre, normal, kortisonrespons? Gränshundar, som inte leker så ofta med sina förare, har kanske inte denna förväntan och med förare som leker mer milt och med mer lugna klappar och beröm så får helt enkelt hunden inte denna normala kortisonrespons?
Som sagt, jag vet inte svaret men jag tycker det finns så många olika beteende-studier just nu där halten av kortisol mäts direkt efter att hundar har fått utföra något och slutsatsen dras att hundarna är stressade då deras kortisol ökar. På studier av människor har man sett att dessa mätningar av kortisol som ökar kort efter en stimulering eller behandling bara har svaga samband med en förhöjd stressnivå på längre sikt. Vad som gäller hos hundar hittar jag inget om så det kan mycket väl vara så att de slutsatser som forskarna drar i ovan studie är helt korrekta. I just denna studie skulle man kanske kunna tänka sig att om polisekipagen väldigt ofta leker så ökar ju hundarnas kortisolnivåer väldigt ofta och kanske inte hinner gå ner till normala nivåer. Det hade jag tyckt varit intressant att läsa om, men det har dom inte undersökt.
Vad jag skulle vilja ha sagt med detta är att ja, det verkar som att hur vi leker med våra hundar utlöser olika fysiologiska svar i hundarna. Men vad som skulle kunna vara ”skadligt” eller inte tycker jag är oklart. Och sen vill jag trycka lite på det där med att läsa studier med kritiska åsikter och vara medveten om att det ofta finns fler än en förklaring.
Referenser:
Bradshaw, Pullen, Rooney (2015) Why do adult dogs ‘play’? Behavioural Processes 110, 82–87
van Holland, Frings-Dresen, Sluiter (2012) Measuring short-term and long-term physiological stress by cortisol reactivity in saliva and hair. Int Arch Occup Environ Health, 85:849–852
Horváth, Dóka, Miklósi (2008) Affiliative and disciplinary behavior of human handlers during play with their dog affects cortisol concentrations in opposite directions. Hormones and Behavior 54, 107–114
Odendaal & Meintjes (3003) Neurophysiological Correlates of Affiliative Behaviour between Humans and Dogs. The Veterinary Journal 165, 296–301
Rooney & Bradshaw (2003) Links Between Play and Dominance and Attachment Dimensions of Dog–Human Relationships. Journal of Applied Animal Welfare Science, 6:2, 67-94
