Som instruktör trycker jag gärna på att träna är lösningen på allt inom hundägandet. Jag hör mig själv säga till mina kunder ord som passa på, ta tillfället, utmärkt tillfälle osv. Är det så att min entusiasm att träna hund, sätter upp dem att träna i för svåra situationer?
För är alla tillfällen ett träningsögonblick? Vi tar ett exempel:
Min väninna som är bosatt i stan ringer och frågar: ”Ska du inte sätta dig i bilen och följa med på en promenad i parken? Det blir kul för dig att gå någon annan promenad med din hund och se lite folk.”
Ja, visst hade det varit det! Min hund är en 6 månaders glad labradorhane som är relativt orädd och älskar allt och alla. Han kan koncentrera sig några sekunder i taget, drar som en hel häst i kopplet och han kopplar bort mig när människor och hundar kommer gående. Han har även svårt att vara passiv. Stannar jag så hittar han något att tugga på.
När vi tränar så får vi det mesta att fungera genom att träna korta pass och många belöningar för bra val. Då kan det till och med se riktigt trevligt ut.
Svaret på frågan om tillfället i parken är ett träningstillfälle är både ja och nej. Det är bara du som hundägare som kan svara på det.
Svaret baseras på om det är rätt förväntningar att tro att jag:
- har en väninna som har överseende med hundträning.
- är lugn och inte känner mig stressad.
- inte förväntar mig att min hund ska gå perfekt i kopplet hela promenaden.
- kan ta lite omvägar så att jag får avstånd till andra hundar.
- inte har någon prestige i att min hund ska vara perfekt.
m.m.
Har vi verkligen rätt förväntningar på vad vi kan förvänta oss av vår hund baserat på ålder, ras, kön, tidigare erfarenheter och personlighet? Är det kanske så att vi många gånger istället borde avstå från träningstillfällen för att bibehålla lugnet kring våra fötter med vår hund? För är det lugnt runt oss kommer detta bygga trygghet och förtroende mellan oss och våra hundar. På det sättet fokuserar jag mer på att bara vara med min hund, istället för att träna den.
Visst är det så att vi också behöver träna när vi är på sämre humör, har bråttom osv. men det jag tycker vi ska fråga oss är:
Har jag rätt förväntningar och kommer det vara lugnt kring mina fötter eller kommer jag bara vara frustrerad?
För visst är det så att våra unga hundar ibland helt saknar balans i kroppen. Om jag då kliver in i ”Att göra” – rollen är risken stor att jag tränar hunden på något som jag inte tänkt göra från början.
Så svaret på ovanstående situation har blivit en motfråga till mig själv:
Fråga 1 Är det rätt förväntningar att tro att min unga hund kommer kunna gå i slakt koppel under en timmes promenad i parken med folk, andra hundar och aktiviteter som sker?
Fråga 2 Är det rätt förväntningar att tro att jag kommer acceptera ett dragande i koppel, samtidigt som jag ska hålla en konversation med min vän?
Om svaret blir nej på ovanstående frågor så kan jag ändå ta med hunden. Hunden kan följa med i koppel och sele och ta med mig något gott ben om vi ska sätta oss och ta en fika.
Vi som instruktörer borde prata mer om att vi också hanterar situationer, till skillnad från att träna, i många fall med våra valpar och unga hundar. Vi borde dela ut mer tips om hur vi löser dessa vardagssituationer som uppkommer. En bra hantering kan leda till en trygg relation. Det leder inte till att koppelgåendet blir bättre, men då jag går in i ”Att vara” – rollen kan energinivån i min hund hålla sig på en bra nivå. Vilket det inte alltid gör när jag går in i ”Att göra” – rollen då jag lägger mig i och har invändningar om hur min hund agerar.
Rätt förväntningar och lugnt kring fötterna!
DogEductus
Catta
